Leta i den här bloggen

måndag 20 januari 2020

Människor som bryr sig



Känns tryggt att veta. OM jag skulle råka rymma nån gång...


Idag ska berätta om snälla människor. Såna som bryr sig om.

Inte alldeles bredvid, men i samma del av byn som jag bor i, läste vi om en katt som hittats vinglande på gatan. Man efterlyste människorna den bodde hos. Det var många som läste efterlysningen, men ingen visste var katten bodde. Den hade synts i området rätt länge. Men, ganska snart, och innan nån ägare hittats, åkte en matte med stort hjärta till gatan där katten befann sig, och körde den till en djurklinik några mil bort. De trodde att han var ännu en av alla katter som fått i sig en förgiftad mus, och de behöll honom där för behandling. 

Under tiden har kattens ägare sökts bland annat via lappar i området, men utan resultat. Om man älskar sitt djur borde man väl bli orolig när den är borta? Kan man tycka.
Den här katten hade stor tur, för den har repat sig efter behandling. Och, kan ni tänka er, djurkliniken bjuder på den!! Dessutom har den snälla människan som körde katten till kliniken hämtat den där, och kört den till en matte som gärna vill att den ska bo hon henne! Antingen tills ägare hittats, eller för alltid. 

Visst är detta en härlig historia? Det finns människor som bryr sig, och inte bara tänker på sin egen bekvämlighet. Framförallt människa 1, som körde iväg med katten, trots att det tog lång tid, och utan att tänka på kostnaden. Sedan djurkliniken som bjöd på behandlingen. (Nästan så jag funderar på att byta vettis, men bara nästan, för både Piff, Puff och Gustav av åkt dit och aldrig kommit tillbaka. Vi får se?) 
Nu hoppas jag att katten får ett riktigt bra liv hos en människa som tar ansvar för sitt djur!

fredag 17 januari 2020

Det gillar jag inte




Han har väl gått? Alldeles säkert??

Idag hade jag tänkt berätta om vilken lugn och skön och alldeles vanlig vecka jag haft. Men det var till idag, för mitt på dagen var det slut på friden och fröjden. 

Jag låg och vilade, när jag hörde det oroväckande ljudet av ringklockan vid ytterdörren. Omedelbart skyndade jag mig iväg för att undersöka vad som var på gång? Snart insåg jag att jag haft all anledning att oroa mig. In i mitt kök, och utan att fråga, klev en för mig totalt okänd man, och började göra något vid mitt fönster. För säkerhets skull avvaktade jag i hallen, men höll förstås noga uppsikt. Jag gillar inte den här typen av intrång! Till slut gav han sig iväg. Både matte och husse tog honom i hand innan dess, tackade, och verkade glada, men jag var skeptisk. Dröjde kvar i köket en lång stund, spejande. Måste försäkra mig om att mitt hus var bara mitt, husses och mattes igen. Precis som det ska vara!

Nu önskar jag er den sköna helg ni hoppas på!


måndag 13 januari 2020

Integritet



Regler är regler, eller hur?


Man måste väl få sätta gränser? Det tycker i alla fall jag. Om människor inte ser mitt staket, som går ungefär tre decimeter runt om hela mig, nja,  kanske fyra ibland, då måste jag väl få klargöra detta för vederbörande? 

I lördags gjorde en av mina gäster detta misstag. Först protesterade jag bara litet argt, men sen tänkte jag att det är lika bra jama ifrån på skarpen, så jag sprang efter honom ut i köket och tassade till honom på benet. Inte med den kraft jag skulle kunnat, bara som en markering. Men två gånger, för säkerhets skull.

Min integritet är omutbar. Så är det bara.

 

fredag 10 januari 2020

Restaurangrapport




Restaurang Pipiga Pilfinkens gäster tror jag har tagit siesta just nu? Ibland är marken helt täckt av gäster. Ibland tittar även ekorrar in, som här. Det brukar avskräcka en del besökare. Jag finner de där långsvansarna oerhört fascinerande. Eller kanske mest retfulla, när de viftar utmanande med svansen åt mig?

Varuleveranserna till restaurangen är ständigt pågående. Lagerlokalerna ryms i de två kärlen. Varje lördag hämtar husse stora säckar med mat. Tidvis är restaurangen mer än fullsatt, och gästerna bara vräker i sig! Fast de har dåligt bordsskick, eller heter det automatskick? Massor av mat slänger de ner på marken, utan att ens smaka! Som tur är finns andra, mindre nogräknade, som plockar upp den. 

Att övervaka restaurangens gäster upptar en stor del av min dag. Ett riktigt givande och bra jobb. 

Nu önskar jag er en mysig januarihelg!

 

tisdag 7 januari 2020

Och så var julen slut



Härom kvällen hörde vi att det knaprade i skafferiet. Självklart var det jag som hörde det först! Först när det blivit riktigt tydligt hörde människorna det också. Då hade jag vaktat där en lång stund. Men sedan gick det undan! Det mesta längst ner ställdes ut på golvet, och jag kunde göra en första inspektion. Jam, ni ser väl att jag är där inne?

Det blev ingen fångst. Inte denna gången.

Sen gick det bara en liten stund innan nästa larm. Ett tydligt knaprande hördes, nu under diskbänken. Jag var kvickt där och lokaliserade angreppet direkt, kom från ena hörnet.  Men de är ena luriga rackare, och hann smita undan, igen. Fast det är såklart bara en tidsfråga innan jag hinner först!

Förutom all tid som gått åt till att sitta på jaktpass, har det blivit en hel del social samvaro under helgerna. Både matte och husse har legat mycket i sina sängar och läst. Och då vill båda gärna ha en katt på magen, något jag givetvis försökt tillgodose på mest rättvisa sätt. 

Min erfarenhet av själva juldagarna som väldigt tråkiga, visade sig än en gång stämma. Julafton fick jag sitta ensam hemma hur länge som helst. Dagen därpå blev det litet för stökigt här hemma med väl många gäster, och sista juldagen försvann mina människor igen. Men sen har de haft förstånd nog att hålla sig hemma. Det kom ju en smällkväll sedan, efter några dagar. Det tyckte jag var väldigt obehagligt, tur man har några sängar att sätta sig i säkerhet under!

Nu verkar allt vara precis som vanligt igen, skönt nog. Ska bara se till att knipa den där musen. Eller två?


fredag 20 december 2019

Och så önskar jag...





Nu tar jag litet jullov, och kommer tillbaka när det är slut på helgerna!

måndag 16 december 2019

Men bara en gång




Människorna trodde att jag inte längre gillade min sovplats högst uppe i klätterträdet, för hela sommaren och hösten gick utan att jag lade mig där. De förstod inte att det är min vintersäng! Nu ligger jag där varenda dag igen, och flera gånger dessutom. 

I lördags kom minisarna med sina människor. Varje gång de kommer nu för tiden säger de att jag är så stor? I deras ögon har jag tydligen växt? Beror nog på att de jämför med  kattungen som flyttat in hos dem. En konstig unge, tycker jag, för den låter sig bäras hur som helst av den minsta minisen. Ungen springer inte ens undan när han kommer, vilken borde vara den normala reaktionen enligt min mening. Nä, att bäras skulle jag aldrig ställa upp på! Inte ens som unge skulle jag tolererat det.  På sin höjd kan jag ställa upp på att låta mig klappas av andra än husse och matte. Men bara en gång.

Det är skönt att bo med stora människor, som jag dessutom fått riktigt bra pli på.