Har ni också märkt?

 

Jag ska få upp den...!

När matte sitter vid datorn vet jag vad jag ska göra. Buffa på henne, nafsa henne på händerna och krafsa på skärmen. Det är bara att hålla på tills hon öppnar...LÅDAN! Den med allt godiset i. Där ligger burkar med det rätt tråkiga tandgodiset. Och så finns provpåsar med riktigt godis. Vilken katt som helst vill förstås ha just det! 

Här har jag lyckats fiska upp en påse ur lådan, för vidare bearbetning i mer lagom arbetshöjd, och utan besvärande kanter. Dessvärre verkar de ha satt in nån slags lås på påsen, för hur jag än kastade runt den och försökte ta mig in från olika vinklar måste jag erkänna att jag misslyckades? Det bär mig emot att inte klara av det jag vill. Och har ni också märkt hur oerhört tvättsugen man blir när det händer??

 

Jag låter mig luras

 

 Så var det dags för fågelskådning igen. Det kan gå långa tider när jag är fullt nöjd med att beskåda alla gästerna på restaurang Pipiga Pilfinken. Tyvärr ligger restaurangen, enligt min mening, ett antal tasslängder för långt bort. Alldeles för sällan är det någon gäst som kommer för att besöka mig? Så visst är det trevligt att för omväxlings skull ha godbitarna såhär inom räckhåll. 

Men jag har förstått att det är något lurt med det hela? Och jag får mina farhågor besannade varje gång jag försöker lägga tassen på någon av dem! Efter några försök brukar jag tröttna. Det går litet min ära förnär att utsättas för detta bedrägeriförsök. Även om det faktiskt är kul att titta på alla som landar och lyfter där. Så jag låter mig luras. Åtminstone en liten stund.

Morötter saknas

 

 Jag vet inte vad jag ska tro om detta? Jag skulle så gärna vilja hoppa upp och nosa på det där vita, men jag tvekar? Min instinkt säger mig att det inte är lämpligt att sätta ner tassarna på tyget där framför mig. Och att ta ett skutt direkt över till det där mystiska vita känns aningen riskabelt. Ibland måste man ta vissa risker, men en klok katt förstår när man ska avstå. Chansen till belöning måste överstiga den fara man utsätter sig för.

Så efter moget övervägande beslutar jag mig för att lägga ner den här undersökningen, i brist på morötter.

Det hoppas jag

 

För det mesta ligger det en massa papper i den här påsen. Men litet då och då blir den så här underbart alldeles tom! Visst är det något magiskt med tomma påsar? Och kartonger också, för den delen. Alla instinkter går upp på högvarv när man sitter där och spanar, eller hur?

Idag kom det en jättepåse med den godaste mat jag smakat, hittills. För några veckor sedan fick jag en provpåse. Jag trodde det var godis, så smaskigt var det. Nu är matte litet orolig för att jag ska äta för mycket? Så här har noga vägts vad jag ska få varje dag. Husse hade jag nog kunnat linda runt min ena tass, och fått till litet råge på portionerna, men han bor just nu på ett sjukhus, och matte är stenhård när det gäller sånt här. Att jama bevekande har tyvärr ingen som helst effekt på henne. Hoppas husse kommer hem snart så jag slipper svälta ihjäl.

Förstås!

 

Det här är den allra första bilden som matte tog på mig. Då hade de precis hämtat mig i huset jag då bodde i, tillsammans med människorna som hittade mig när jag satt i motorutrymmet i deras bil. Efter ett tag fick jag följa med ända nerifrån södra Spanien till deras hus här. Fast då slapp jag åka bredvid motorn. På den tiden tyckte jag om att åka bil. Det gör jag inte längre! När den här bilden togs hade vi precis kommit hem, och parkerat utanför mitt hus. Då var jag fortfarande en liten unge med mjölktänder kvar. Det var längesedan de försvann. För vet ni vad? 

Häromdagen fyllde jag 5 år!!! Det är rätt skönt att vara i min ålder. Även om jag inte kan gå på dörrarna som förr, så kan jag göra allt som jag verkligen vill. Klättra på stolpen upp i taket, till exempel. Och min pedagogiska talang när det gäller människouppfostran har under åren utvecklats och varit framgångsrik. Matte och husse är nästan helt godkända. 

Ja, nog har mycket hänt sen det här kortet togs. Men det kan jag jama, redan då hade jag helt klart för mig vilka regler som skulle gälla i framtiden. För matte, husse och den katten som bodde här då. Och så har det blivit. Förstås.

 

Jag gjorde ett fynd

 

 

Hur många gånger har jag undersökt soppåsen utan att hitta något av värde? Minst sjuhundra, tror jag? Men härom dagen blev det bingo! Jag upptäckte en liten, vit tåt som stack upp ur den nästan fulla påsen. Hm, intressant, måste undersökas närmare, tänkte jag! Så jag drog och drog och drog, och till slut hade jag fiskat upp en lååång vit orm!

Vilket byte, alltså! Jag blev helt överlycklig, och glömde totalt bort Katten Katt. Han fick ligga vid dörren och vänta. Nu hade jag fullt upp att ta en dust med ormen.  Fast innan den slutgiltiga striden tog jag med den på en rundtur i huset.

Efter det var det dags att göra upp på allvar. Det tog en stund, för det var en väldigt bångstyrig orm. Till slut låg den där, alldeles utmattad och slak. Uppdraget slutfört. Hade gärna fortsatt litet senare, men på nåt konstigt sätt försvann den? Lyckligtvis är Katten Katt kvar. Det är skönt att ha en pålitlig vän!

 

Musiköra?

 

 

Visst passar jag fint in i samlingen här? Rätt ofta hoppar jag upp hit för att filosofera en stund. Ibland spelar jag på tavlorna. Bästa musiken får jag inne i torkskåpet, eller kanske jag ska jama det som låter högst, för ljudet från tavlorna här är mest bara vackert. Inte så högt, utan mycket ljust och melodiskt. Jag har också upptäckt att datorskärmar och teven genererar fina toner. 

Men kan ni tro, när jag försöker skapa melodier där får matte för sig att hon ska uppfostra mig??! Så fort jag sätter upp tassen på skärmen är hon där och låter otrevlig och tar ner den igen! Naturligtvis är det inget jag bryr mig om, inte ett dugg. Det blir ett antal försök till innan jag tröttnar på henne och hoppar ner. Inte för att jag ger mig, förstås, men det finns viktigare saker att uträtta.

Synd att mina människor är totalt omusikaliska.