
Vår katt Lisa, född på spanska solkusten, men som liftade hit med en svensk familj. Kom till oss som helt liten unge, men hon var ändå från början fullt på det klara med att hennes livsuppgift var att regera över, och uppfostra oss människor, och den katt som tidigare fanns i familjen. I den här bloggen får Lisa berätta om hur hennes arbete fortskrider, och hennes liv här, som hon ser det.
Leta i den här bloggen
måndag 18 maj 2020
Eller hur?
Varje morgon blir jag lika lycklig när matte äntligen rör på
sig. Jag kurrar så mycket jag kan, klappar henne med tassen i ansiktet och drar kärvänligt i hennes hår med tänderna. Jag kan inte påstå att hon verkar bli lika glad över att få se mig?
Men det har ju börjat bli ljust ute, så visst borde hon vara lika glad, pigg och alert, som jag? Jag har dessutom varit ute och spanat runt altanen flera gånger, medan hon bara legat där och degat timme efter timme.
Det är ju så enkelt. Man vaknar, stretchar litet, och sen är det bara att sätta igång och utforska världen! Eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har så rätt! Hur svårt kan det vara? Men jag vet att de flesta tvåbeningar har nåt inbyggt systemfel. Det ska vara så tillkrånglat. Först ska man "morna" sig, sen ska man ligga och fundera en stund, sen ska man försiktigt kliva ur sängen, gå på toa, duscha, borsta tänder och jag vet inte allt var de håller på med. De har mycket att lära av oss katter!
SvaraRaderaDet där med morna sig förstår jag minst av allt. Det börjar matte med redan vid fyra-tiden! Jag försöker få henne förstå att det är dags att kliva upp, men icke! Inbyggt systemfel, jamar du? Det kan ju förklara en del...
RaderaHm, måste erkänna att det lika ofta är husse som väcker oss här hemma. *nosrodnad*
SvaraRaderaMen VA? Er husse borde ställas ut till beskådan! Vilket praktexemplar, det är nog väldigt ovanligt? I mitt hus skulle det ALDRIG hända!
Radera