 |
| Jama om försmädligt! |
Vilket äventyr jag gått miste om på grund av mina människors totala brist på insikt om vilken åtgärd de skulle vidtagit. Väcka mig! Hur svårt kan det vara, när det så uppenbart var det första de skulle tänkt på, då de såg vad som skuttade omkring på min altan. En ekorre!!!
Jag klarar inte av att klättra på nätet där, jo, jag har försökt. Men ekorren hade tydligen inga problem med det. Något jag tyvärr inte blev vittne till själv. Alltså, hur kunde de bara låta mig ligga och sova??
Kan bara hoppas på att den är nyfiken på att undersöka altanen litet till, och att jag den gången har förmånen att få stifta en litet närmare bekantskap! Eller förresten, jag kan nog tänka mig en riktigt nära sådan!
Men åhhh vilken besvikelse! En sån bekantskap hade varit ytterst trevligt att ingå. Vi håller tassarna för att den hälsar på igen.
SvaraRaderaHåller även med om att det var taskigt av dina människor att inte väcka dig.
*nosbuffar*
Kan ni fatta...en EKORRE! Som jag har kollat på dem från altanen och fönstret, och så skuttar det omkring en inom räckhåll utan att jag får veta det! Synd och skam är vad det är!!!
RaderaVäldigt taskigt av dina människor att inte väcka dig. Du är väl den som skulle uppskattat besöket mest av alla.
SvaraRaderaVet ni, det är jag HELT övertygad om!!!
RaderaUndrar hur många bevis vi ska tvingas bevittna på att tvåbeningar aldrig fattar när de ska agera. HUR kunde de inte förstå att du skulle väckas? Hur hopplösa kan tvåbeningar bli?
SvaraRaderaÄnnu värre blir det när man får höra att den sprang omkring där ute en lång, lång stund. Först trodde de att det var jag som höll på där ute? Då var de ursäktade, men när sanningen gick upp skulle de väl rusat in till mig? Jag undrar om det finns någon gräns för hur hopplösa de kan bli?
Radera