Det blir bara bättre

 

Nu har jag för ett bra tag sedan slutat använda min ena vintersäng. Bädden högst upp i klösträdet duger fortfarande än så länge. För några dagar sedan invigde jag en av sommarsängarna på altanen, en kartong med en filt i. Hela sängen hade blåst iväg och lagt sig litet på sniskan i ett hörn, men vad gjorde det? Tänk att den tiden äntligen är här när man kan sova ute igen! 

Restaurang Pipiga Pilfinken håller öppet ännu, till min stora belåtenhet. Husse, som står för inköpen, säger att säsongen nog inte tar slut förrän i början av juni. Jag tröttnar aldrig på att iaktta gästernas beteende. Helst skulle jag förstås vilja att någon av besökarna kände för att komma in till mig för ett närmare umgänge, men nu var det längesedan det hände. 

Tills lyckan står mig bi nästa gång kan jag njuta av ett liv som i alla fall är näst intill perfekt där ute. Gott så.

Men bara en gång

Människorna trodde att jag inte längre gillade min sovplats högst uppe i klätterträdet, för hela sommaren och hösten gick utan att jag lade mig där. De förstod inte att det är min vintersäng! Nu ligger jag där varenda dag igen, och flera gånger dessutom. 

I lördags kom minisarna med sina människor. Varje gång de kommer nu för tiden säger de att jag är så stor? I deras ögon har jag tydligen växt? Beror nog på att de jämför med  kattungen som flyttat in hos dem. En konstig unge, tycker jag, för den låter sig bäras hur som helst av den minsta minisen. Ungen springer inte ens undan när han kommer, vilken borde vara den normala reaktionen enligt min mening. Nä, att bäras skulle jag aldrig ställa upp på! Inte ens som unge skulle jag tolererat det.  På sin höjd kan jag ställa upp på att låta mig klappas av andra än husse och matte. Men bara en gång.

Det är skönt att bo med stora människor, som jag dessutom fått riktigt bra pli på.