Nu är den tiden

Det är mycket nu...

Det är den tiden nu, säger människorna. Mus-tiden. Gissa om jag har noterat det?? I hörnet bredvid min vattenskål hör jag hur de springer omkring. Tillbringar mycket tid där nu, vaktande och förhoppningsfull. Visserligen har inga möss hittills krupit upp där, men man vet ju aldrig? Om de tror att de kan lura mig genom att komma under diskbänken i stället går de på en riktig nit. Naturligtvis har jag intensifierat bevakningen också där. Och de möss som i vintras chansade på att ta sig in där, har inte kunnat berätta om sina erfarenheter av detta för sina kompisar. Om jag så jamar.

Vilken fräckhet!

 

Men vad i hela.....är du igång nu igen och pekar svans åt mig???

Och du tänker inte ge dig?

Det här kanske kan få dig på andra tankar? *bit, fräs, snurr, snurr, morr, bit, snurr, snurr* Där fick du väl så du teg!!? Och jag kommer inte lägga tassarna emellan om du försöker mopsa upp dig igen!

 Jag har fått någorlunda hyfs på matte och husse. Sämre är det med svansen. Trodde jag hade fått pli på den, men härom kvällen satte den igång igen. Gav mig svanstippen!!! Jama om fräckt! Varje gång detta händer tror människorna att det kommit in en främmande katt som jag slåss med. Fast det är ju bara jag som bedriver undervisning av det mera tassfasta slaget! Kanske lyckades jag slutgiltigt få in budskapet denna gång?

 

Det allra bästa

 

 Jag har det så bra, så bra. Med det menar jag att allt är precis som vanligt. Det mest upphetsande denna veckan var när det bars in kassar, som när de var tömda var litet roliga en stund. Om detta var det mest spännande som hänt sen sist förstår ni hur lugnt och fridfullt  jag har det?! Visst är det uppiggande med något nytt, men allra bäst är ändå när absolut ingenting händer!

Det otäckaste jag upplevt

 

Nu ska jag berätta om det otäckaste jag varit med om i hela mitt liv. 

Det var sent på eftermiddagen, när matte och husse hörde ett brak och en smäll så det dånade i huset. Sedan såg de en grå blixt som rusade förbi, sladdande i kurvorna, och slutligen i högsta fart kastade sig in under sängen. Ja, det var jag, förstås. Det jag sett där ute var så skräckinjagande och hemskt att jag gömde mig kvar där. I tre timmar! Ett tag var människorna rädda för att jag fått en hjärtattack, för inte ens när mitt favoritgodis kastades framför sängen vågade jag mig fram. 

Det var med yttersta tvekan jag till slut tog beslutet att lämna säkerheten. Men jag tog det försiktigt att kollade noga att inget hemskt dolde sig bakom hörnet. Den natten sov jag hos matte, utan mina sedvanliga kontroller av altanen litet då och då. Faktiskt tog det flera dagar innan jag vågade vara där igen, som vanligt.

Vad jag såg? Husse tror att det var lodjuret som hade synts här just de dagarna. Jag vet bara vad jag vet. Och att jag aldrig vill bli så rädd igen.

Men tänk vad skönt det är att, när man är riktigt rädd, ha en trygghet att fly till. Alla har inte den förmånen. Jag har det bra.

   

För övrigt anser jag

 

Jag har fått en ny leksak!

Den är faktiskt riktigt kul!

 Man kan dra så att snöret blir jättelångt!

 

Men det allra roligaste händer när jag släpper taget, för då far den iväg med en väldans fart åt andra hållet! Riktigt bra att kunna ta ett träningspass litet då och då när jag själv vill!

För övrigt anser jag att varje katt ska ha full äganderätt över fångade byten, och att mattar eller hussar ej ska tillåtas norpa dessa ur kattens mun eller klor, ej heller att genom fula knep få katten att släppa bytet, för att därigenom stjäla bytet från katten.

Bara att erkänna. Jag har misslyckats totalt att införa denna enkla regel i mitt eget hem. Just i denna fråga möts jag av det mest hårdnackade motstånd? Men, jag är envis, jag också!