Nu ska jag berätta om det otäckaste jag varit med om i hela mitt liv.
Det var sent på eftermiddagen, när matte och husse hörde ett brak och en smäll så det dånade i huset. Sedan såg de en grå blixt som rusade förbi, sladdande i kurvorna, och slutligen i högsta fart kastade sig in under sängen. Ja, det var jag, förstås. Det jag sett där ute var så skräckinjagande och hemskt att jag gömde mig kvar där. I tre timmar! Ett tag var människorna rädda för att jag fått en hjärtattack, för inte ens när mitt favoritgodis kastades framför sängen vågade jag mig fram.
Det var med yttersta tvekan jag till slut tog beslutet att lämna säkerheten. Men jag tog det försiktigt att kollade noga att inget hemskt dolde sig bakom hörnet. Den natten sov jag hos matte, utan mina sedvanliga kontroller av altanen litet då och då. Faktiskt tog det flera dagar innan jag vågade vara där igen, som vanligt.
Vad jag såg? Husse tror att det var lodjuret som hade synts här just de dagarna. Jag vet bara vad jag vet. Och att jag aldrig vill bli så rädd igen.
Men tänk vad skönt det är att, när man är riktigt rädd, ha en trygghet att fly till. Alla har inte den förmånen. Jag har det bra.
