Förstås!

 

Det här är den allra första bilden som matte tog på mig. Då hade de precis hämtat mig i huset jag då bodde i, tillsammans med människorna som hittade mig när jag satt i motorutrymmet i deras bil. Efter ett tag fick jag följa med ända nerifrån södra Spanien till deras hus här. Fast då slapp jag åka bredvid motorn. På den tiden tyckte jag om att åka bil. Det gör jag inte längre! När den här bilden togs hade vi precis kommit hem, och parkerat utanför mitt hus. Då var jag fortfarande en liten unge med mjölktänder kvar. Det var längesedan de försvann. För vet ni vad? 

Häromdagen fyllde jag 5 år!!! Det är rätt skönt att vara i min ålder. Även om jag inte kan gå på dörrarna som förr, så kan jag göra allt som jag verkligen vill. Klättra på stolpen upp i taket, till exempel. Och min pedagogiska talang när det gäller människouppfostran har under åren utvecklats och varit framgångsrik. Matte och husse är nästan helt godkända. 

Ja, nog har mycket hänt sen det här kortet togs. Men det kan jag jama, redan då hade jag helt klart för mig vilka regler som skulle gälla i framtiden. För matte, husse och den katten som bodde här då. Och så har det blivit. Förstås.

 

Jag gjorde ett fynd

 

 

Hur många gånger har jag undersökt soppåsen utan att hitta något av värde? Minst sjuhundra, tror jag? Men härom dagen blev det bingo! Jag upptäckte en liten, vit tåt som stack upp ur den nästan fulla påsen. Hm, intressant, måste undersökas närmare, tänkte jag! Så jag drog och drog och drog, och till slut hade jag fiskat upp en lååång vit orm!

Vilket byte, alltså! Jag blev helt överlycklig, och glömde totalt bort Katten Katt. Han fick ligga vid dörren och vänta. Nu hade jag fullt upp att ta en dust med ormen.  Fast innan den slutgiltiga striden tog jag med den på en rundtur i huset.

Efter det var det dags att göra upp på allvar. Det tog en stund, för det var en väldigt bångstyrig orm. Till slut låg den där, alldeles utmattad och slak. Uppdraget slutfört. Hade gärna fortsatt litet senare, men på nåt konstigt sätt försvann den? Lyckligtvis är Katten Katt kvar. Det är skönt att ha en pålitlig vän!

 

Musiköra?

 

 

Visst passar jag fint in i samlingen här? Rätt ofta hoppar jag upp hit för att filosofera en stund. Ibland spelar jag på tavlorna. Bästa musiken får jag inne i torkskåpet, eller kanske jag ska jama det som låter högst, för ljudet från tavlorna här är mest bara vackert. Inte så högt, utan mycket ljust och melodiskt. Jag har också upptäckt att datorskärmar och teven genererar fina toner. 

Men kan ni tro, när jag försöker skapa melodier där får matte för sig att hon ska uppfostra mig??! Så fort jag sätter upp tassen på skärmen är hon där och låter otrevlig och tar ner den igen! Naturligtvis är det inget jag bryr mig om, inte ett dugg. Det blir ett antal försök till innan jag tröttnar på henne och hoppar ner. Inte för att jag ger mig, förstås, men det finns viktigare saker att uträtta.

Synd att mina människor är totalt omusikaliska.

Man kan aldrig slappna av

 

 

 

Ni ser väl hur koncentrerad jag är? Matte står bredvid mig. Vi räknar fåglar. Det var en sån helg igen. Vi hade rekordmånga koltrastar, tolv stycken. Jag bryr mig inte om vilka sorters fåglar det är, men det är förstås mer underhållande ju fler de är! Just koltrastarna är mästare på att få mig frustrerad. De flyger nämligen gärna upp och sätter sig på taket ovanför altanen, och det är ju alldeles ovanför mitt huvud där jag sitter. Då klapprar jag med käkarna och jamar hotfullt, men vad hjälper det? De sitter tyvärr alldeles för säkert!

När vi räknat fåglar en stund satte sig matte ner där framför fönstret. Det tyckte jag var konstigt?? Brukar hon aldrig göra? Människor, särskilt mattar, ska uppföra sig som vanligt! Alltså måste jag än en gång tillrättavisa henne. Rev henne på ryggen tills hon förstod att hon gjort fel, och därför reste sig igen. 

Ibland tror jag att min människouppfostran är slutförd, men det är bara att inse. Man kan aldrig slappna av helt!