Sjölejon? Nej, tack!

 

Vad jag tycker om sjölejon? Njäee...

Ibland tittar människorna på något som fångar mitt intresse. Naturprogram kan jag tycka är rätt skojiga, helst då med djur som rör sig förstås. Men den här bjässen blev jag inte riktigt klok på? Gång på gång reste han sig så här, rakt upp, för att sedan kasta sig ner på ett annat sjölejon med ett väldigt brak. Pang, tjoff! Fast litet fascinerad blev jag, det ska erkännas.  Men jag är allt tacksam för att det inte finns sjölejon i havet här utanför mitt hus. Jag har fullt upp med att hålla rätt på grannkatten och kaninerna som springer omkring och stör. De är irriterande, men har i alla fall vett att ge sig iväg när jag jamar ifrån. Är inte helt säker på att ett sjölejon skulle lyda mig?
 

Inget annat att vänta?

 

 Vatten. Jag älskar vatten! Att dricka, att leka med, att studera hur det försvinner ner i ... ja, vart tar det vägen?? Det är hittills ett mysterium för mig.

Ett mysterium är också varför den svartvita katten med rött halsband envisas med att komma hit flera kvällar i veckan? Jag har verkligen jamat ifrån på skarpen, så högt jag har kunnat,  att det inte är okej. Men vet ni vad? Matte säger att det är fin katt, och pratar snällt med den?! Nästan som om det skulle vara litet synd om den, när jag ärligt jamar vad jag tycker om besök? Högst osolidariskt! Gissar att påhälsningarna kommer fortsätta. Har man att göra med en illojal matte och en korkad katt är det nog inget annat att vänta?

  

Överblick och kontroll

 

Att ha överblick och kontroll på omgivningen är viktigt, det tror jag alla katter tycker? Ibland tittar jag längtansfullt på de höga platserna jag kunde nå förut, när jag var mindre. Det är särskilt några hyllor på kontoret jag skulle ge mycket för att kunna sitta på igen, men jag inser att jag inte klarar såna hopp uppåt längre. Tråkigt, men som katt är jag klok nog att bara konstatera verkligheten, utan att gräma mig. Varför älta det jag inte kan, jag kan ju fortfarande väldigt mycket? Nästan allt jag vill! Till exempel klättra upp för stolpen som går upp i taket, och därifrån hoppa till taket på skåpet bredvid. Där finns en massa spännande saker, som måste undersökas varje gång jag är där. 

För några veckor upptäckte jag något väldigt intressant. Jag hittade en liten, liten lucka mellan sakerna som ledde upp till ett annat, högre skåp. När jag kikade ut där såg jag matte ligga i sängen långt där nere?! Jag blev jätteglad över att se henne där. Men då gömde hon sig under en kudde, för, som hon sade, "hon ville inte ha en femkilos katt dimpande ner på huvudet". Som om inte jag skulle kunna hoppa åt sidan litet? Vid det här laget borde väl matte veta vilken smart katt som regerar i det här huset?? Eller hur?

 

Är nog bara så de är, människorna?

 

Var får de alla sina underliga idéer ifrån? Men vänta bara, jag passar på bara matte försvinner...

Ni har väl haft en bra jul, hoppas jag? För min del har jag ingenting att klaga på. Nästan inte, i alla fall. 

Varje dag hela julhelgen har vi nämligen varit oeniga om en sak. För mig har det varit totalt obegripligt varför de först fyller en slags bunke med vatten för att jag ska kunna plaska och leka med det, för att sedan proppa samma bunke full med en massa växter?! Jag har haft ett ständigt arbete flera gånger varenda dag med att fiska upp allt skräp och förpassa det till bordet. Och knappt har jag hunnit avsluta jobbet innan de varit där och stoppat tillbaka allt igen??

Efter några dagar bestämde jag mig för att vara smart och nattarbeta i stället. Vad tror ni hände? Hela bunken försvann på kvällen bakom en stängd dörr!  Och stängda dörrar, det är något jag jamat är absolut förbjudet i mitt hus! Så om detta har vi haft dispyter. Men, för övrigt tycker jag människorna har skött sig riktigt bra. Framför allt har de varit hemma. Det kan förlåta att de inte förstår sig på vattenlek. Och jag känner ju sedan länge till deras brist på logik. Är nog inget jag kan göra något åt, är jag rädd?