Inget annat att vänta?

 

 Vatten. Jag älskar vatten! Att dricka, att leka med, att studera hur det försvinner ner i ... ja, vart tar det vägen?? Det är hittills ett mysterium för mig.

Ett mysterium är också varför den svartvita katten med rött halsband envisas med att komma hit flera kvällar i veckan? Jag har verkligen jamat ifrån på skarpen, så högt jag har kunnat,  att det inte är okej. Men vet ni vad? Matte säger att det är fin katt, och pratar snällt med den?! Nästan som om det skulle vara litet synd om den, när jag ärligt jamar vad jag tycker om besök? Högst osolidariskt! Gissar att påhälsningarna kommer fortsätta. Har man att göra med en illojal matte och en korkad katt är det nog inget annat att vänta?

  

Omöjlig uppgift?

Och vad är det här?

Det har flyttats blommor här i huset. De har burits ut, och när de kommit tillbaka har de luktat litet annorlunda? Jag är inte så värst intresserad av blommor (tur, säger matte), men jag vill förstås notera alla förändringar. Att uppmärksamma minsta avvikelse ingår i mina arbetsuppgifter. Det må vara en liten smula som ramlat ner på golvet, eller som nu, krukor som kommit in och har en annan lukt än tidigare.

En annan, och mycket viktig, arbetsuppgift är att hålla inkräktare borta från mitt hus. Aningen svårt när jag inte tillåts komma ut för att tassgripligen göra slag i saken. Häromkvällen satt grannkatten helt obekymrad utanför min ytterdörr! Jag blev förstås enormt upprörd, så matte öppnade dörren i tron att katten skulle springa iväg. (Jo, hon hade stängt in mig i matrummet först.) Vad tror ni den rackaren gjorde? Försökte komma in!!! Den ytterdörren stängdes fort igen. Men ni förstår att jag inte har det lätt, när en så förslagen katt med noll respekt för andras territorium bor i närheten?

Nu hoppas jag på en lugn och fridfull helg för både er och mig!

Usch!

Det här gillar jag inte. En annan katt har flyttat in någonstans i närheten! Det hade väl gått an, om den inte haft fräckheten att komma upp på min trappa flera nätter nu! Och det stannar inte vid det, den har mage att jama emot när jag rätt skarpt (matte säger att jag för ett himla liv?) beordrar den att sticka härifrån, och det kvickt!

Ja, stick härifrån! NU!!!

Där kryper den sakta, sakta iväg.  Tänk om jag inte haft ett nät framför mig?! Det ska den vara tacksam för!

Det var förstås alldeles mörkt ute mitt i natten, så bilderna är litet suddiga. Men ni ser att jag numera måste utöka altanbevakningen på nätterna. Hoppas den snart har förstånd nog att hålla sig härifrån.