Beklämmande är bara förjamet

Har ni sett något så beklämmande?? I mitt fodertorn fanns inte den minsta lilla bit! I ett desperat försök att överleva välte jag det på sidan, ifall någon pyttebit gömt sig nånstans? Men -suck- nej! När det gäller uppfostran av matte måste matproblemet få högsta prioritet. Husse är betydligt mer dresserad. Tur han kommer hem i kväll. 

Ett, fem, sju, nio...

Det här helgen har vi räknat fåglar, matte och jag. Det är kul. Fast det är ju rutin för mig, något jag gör varenda dag, förstås! Igår var det alldeles fullt med fåglar där ute. Matte räknade in 15 koltrastar!

Räkning i all ära,  jag tycker det är mer spännande att titta på pippisarna som sätter sig uppe på altantaket. Om jag har väldig tur är det någon som letar sig in i springan som jag tog mig ut igenom för en tid sedan. Då gäller det att vara på hugget!

Tyvärr hände inte det jag hoppats på, inte den här gången. En liten tvätt är meditativt i såna lägen. De flesta förtretligheter försvinner snabbt. Bra lösningar behöver inte vara komplicerade.

Nog hade jag tur?

Tänk, så annorlunda livet kunnat bli?

Idag tänkte jag berätta litet igen om hur jag kom hit, för jag tror att några som tittar in här inte vet det? 

När jag var pytteliten kattunge levde jag i ett samhälle som heter Vejer de la Frontera. Det ligger i Andalusien, i södra Spanien. En natt hittade jag ett jättebra ställe att sova på. Det kändes ombonat och tryggt, och var under tak. Tyvärr visade sig tryggheten falsk, för tidigt på morgonen blev det liv utanför mitt sovställe. Hörde både människor och hundar. Jag låg kvar och hoppades de skulle försvinna. Det gjorde de inte. I stället blev det ett fruktansvärt liv, och allt började röra på sig. Jag måste klamra mig fast allt vad jag kunde. Efter vad som kändes som en evighet blev det stilla igen. Jag hörde människorna och hundarna, och vågade mig försiktigt fram till något som heter "däck". Jamade några gånger, jag var ju rätt villrådig och undrande över vad som hänt? 

Om sanningen ska fram var jag nöjd med att bli upplockad och lagd på en filt inne i bilen. Jo, jag hade åkt bil i hög fart ungefär en mil! Sen försvann människorna och hundarna en liten stund, innan jag fick göra mitt livs första besök hos veterinären. Han sa att jag var frisk, och så fick jag sprutor. Sen fick jag följa med människorna hem. Där fick jag eget rum, så att jag inte skulle bli uppäten av hunden. Den ena hunden var snäll, men den andra gillade inte mig. 

Där bodde jag i flera veckor. Men så en dag blev allt konstigt. Det packades och packades, och jag blev satt i en bur. Sen åkte jag bil i tre dagar! Jag gillade det. Det här var ju lyxklass jämfört med förra åkturen!

Till slut kom vi fram till ett nytt hus att lära känna. Jag fick eget rum där med. Men det dröjde bara några dagar innan min nya matte och husse kom. Och de hade med sig en bur för att hämta mig! Jag sov hela vägen till det hus som skulle bli mitt. Här fanns inga ilska hundar, bara en gammal katt som jag genast försökte sätta mig i respekt hos. 

Nu har jag bott här i två och ett halvt år, och känner förstås till varenda vrå. Jag gillar matte och husse skarpt, det kurrar jag till dem varenda dag. Men jag är också mycket noga med att markera gränser och vilka regler som gäller i umgänget.

Nog hade jag tur den där natten jag kröp in i motorutrymmet på en bil långt, långt härifrån?

Och så önskar jag er en fin helg, förstås!


 

Och ligga på topp vill man ju!

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag tränar på hopp här inne? Det gör jag mest varenda dag. Först springer jag uppför mitt träd, det som går upp i taket. När alla julsakerna försvann från utrymmet ni kan se där uppe kom jag på att det var ju ett perfekt ställe att hoppa till! Och så spännande att undersöka! Här har jag tagit mig till andra sidan, och gör mig beredd för Stora Språnget.

Har förstås full kontroll när jag kastar mig ut, till sängen som står snett där nedanför, ca en meter till höger. Hade varit bekvämare att ha den rakt nedanför, men det är visst inte att tänka på? Fast det är mera sport såhär. Och jag missar förstås aldrig!

Nu har julsakerna kommit tillbaka där uppe, men jag beordrade naturligtvis människorna att se till att det fortfarande finns utrymme att både hoppa in och promenera längs kanten. Ska man fortsätta att ligga på topp får inte träningen försummas!

Man ska visst sikta mot månen...

Hej matte! Säg mig...

...hur kan jag komma litet högre upp??

Min första egna blogg

Nu har jag varit ensam katt i mitt hus i över en månad. Matte och husse saknar den gamle katten. Det gör inte jag. En katt är precis lagom, åtminstone när den katten vet exakt hur allting ska skötas i huset!

Dessutom är jag en riktig mästerhoppare. Det jag ska berätta om nu hände medan gamle katten Gustav fortfarande fanns här. Han hade kommit till matte, som satt framför datorn, och jamat att han ville ut. Det var rätt sent på kvällen, men matte tänkte att Gustav nog inte ville vara ute så länge i kylan? Alltså gick hon för att öppna dörren.

(Mattes beskrivning): Vad konstigt, det tar emot i dörren? Det ligger ett djur utanför dörren?! En katt!!...väldigt lik Lisa!!! Men...det ÄR Lisa!

Jag blev så lycklig över att dörren äntligen öppnades! Rusade in, utan att bry mig om Gustav som stod där. Men när jag sprungit in i matrummet kom jag på bättre tankar, skyndade tillbaka och jagade in Gustav under sängarna i sängkammaren. 

När jag senare försökte tassa ut genom kattluckan var den låst?? Inte fattade jag varför, det får matte berätta.

Jag var ju helt säker på att Lisa hittat ett hål i nätet på altanen. Men när det blivit ljust nästa dag kunde vi konstatera att nätet var 100% intakt. Och jag upptäckte den enda möjliga flyktvägen för vår akrobat. Ett skåp, som förpassats ut på altanen, i avvaktan på annan användning. Det stod aningen för nära det enda "hål" som fanns, en springa ovanför en bjälke uppe vid taket. Hon måste ha stått på skåpet och måttat rätt länge för att kunna träffa det lilla utrymmet. Och väl där var hon ju mycket högt över marken på utsidan altanen. Nu är skåpet flyttat, förstås, så jag hoppas vi slipper fler rymningar!

Lisa igen här. Äschjam, det där var väl ingenting! För att inte tappa formen smygtränar jag hopp här inne, men det får ni veta mer om en annan gång. 

Nu önskar jag er en härlig helg!