Leta i den här bloggen

fredag 25 januari 2019

Nog hade jag tur?



Tänk, så annorlunda livet kunnat bli?

Idag tänkte jag berätta litet igen om hur jag kom hit, för jag tror att några som tittar in här inte vet det? 

När jag var pytteliten kattunge levde jag i ett samhälle som heter Vejer de la Frontera. Det ligger i Andalusien, i södra Spanien. En natt hittade jag ett jättebra ställe att sova på. Det kändes ombonat och tryggt, och var under tak. Tyvärr visade sig tryggheten falsk, för tidigt på morgonen blev det liv utanför mitt sovställe. Hörde både människor och hundar. Jag låg kvar och hoppades de skulle försvinna. Det gjorde de inte. I stället blev det ett fruktansvärt liv, och allt började röra på sig. Jag måste klamra mig fast allt vad jag kunde. Efter vad som kändes som en evighet blev det stilla igen. Jag hörde människorna och hundarna, och vågade mig försiktigt fram till något som heter "däck". Jamade några gånger, jag var ju rätt villrådig och undrande över vad som hänt? 

Om sanningen ska fram var jag nöjd med att bli upplockad och lagd på en filt inne i bilen. Jo, jag hade åkt bil i hög fart ungefär en mil! Sen försvann människorna och hundarna en liten stund, innan jag fick göra mitt livs första besök hos veterinären. Han sa att jag var frisk, och så fick jag sprutor. Sen fick jag följa med människorna hem. Där fick jag eget rum, så att jag inte skulle bli uppäten av hunden. Den ena hunden var snäll, men den andra gillade inte mig. 

Där bodde jag i flera veckor. Men så en dag blev allt konstigt. Det packades och packades, och jag blev satt i en bur. Sen åkte jag bil i tre dagar! Jag gillade det. Det här var ju lyxklass jämfört med förra åkturen!

Till slut kom vi fram till ett nytt hus att lära känna. Jag fick eget rum där med. Men det dröjde bara några dagar innan min nya matte och husse kom. Och de hade med sig en bur för att hämta mig! Jag sov hela vägen till det hus som skulle bli mitt. Här fanns inga ilska hundar, bara en gammal katt som jag genast försökte sätta mig i respekt hos. 

Nu har jag bott här i två och ett halvt år, och känner förstås till varenda vrå. Jag gillar matte och husse skarpt, det kurrar jag till dem varenda dag. Men jag är också mycket noga med att markera gränser och vilka regler som gäller i umgänget.

Nog hade jag tur den där natten jag kröp in i motorutrymmet på en bil långt, långt härifrån?

Och så önskar jag er en fin helg, förstås!


 


6 kommentarer:

  1. Ja tänk vilken tur du hade! Vi kommer så väl ihåg när både din matte och Gustav berättade om dina äventyr och när du kom hem.
    Vi önskar dig och de dina en trevlig helg!
    *nosbuffar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad att jag inte ramlade ut, då hade det nog inte varit mycket kvar av mig? Sen var det förstås tur att de inte dumpade mig när de hittat mig. Jag är en riktig turkatt!

      Radera
  2. Du HADE tur som hamnade hos din nya husse å matte. De är jättesnälla, för det har Gustav berättat om i mååånga år.
    Var rädd om dig.
    Trevlig helg tillbaka.

    😻 Nosgos 🐾

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, visst är de snälla, bara litet svåruppfostrade i vissa avseenden. Men jag är envis, så det ska nog ordna sig!

      Radera
  3. Ibland tar livet helt rätt vägar, så gjorde det den där dagen så du kröp in och la dig i trygghet. Tänk så fantastiskt bra ditt liv blev. Förstår att det är jobbigt att få alla att förstå vem som bestämmer, men det är bara att kämpa på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Matte talar ofta om hur märkligt det är att jag bor här, fast jag tycker förstås det är helt naturligt. Jo, nog får jag kämpa för att behålla chefsskapet, men det går relativt hyggligt ändå!

      Radera