Leta i den här bloggen

måndag 18 maj 2020

Eller hur?


Varje morgon blir jag lika lycklig när matte äntligen rör på
sig. Jag kurrar så mycket jag kan, klappar henne med tassen i ansiktet och drar kärvänligt i hennes hår med tänderna. Jag kan inte påstå att hon verkar bli lika glad över att få se mig? 

Men det har ju börjat bli ljust ute, så visst borde hon vara lika glad, pigg och alert, som jag? Jag har dessutom varit ute och spanat runt altanen flera gånger, medan hon bara legat där och degat timme efter timme.

Det är ju så enkelt. Man vaknar, stretchar litet, och sen är det bara att sätta igång och utforska världen! Eller hur?

4 kommentarer:

  1. Du har så rätt! Hur svårt kan det vara? Men jag vet att de flesta tvåbeningar har nåt inbyggt systemfel. Det ska vara så tillkrånglat. Först ska man "morna" sig, sen ska man ligga och fundera en stund, sen ska man försiktigt kliva ur sängen, gå på toa, duscha, borsta tänder och jag vet inte allt var de håller på med. De har mycket att lära av oss katter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med morna sig förstår jag minst av allt. Det börjar matte med redan vid fyra-tiden! Jag försöker få henne förstå att det är dags att kliva upp, men icke! Inbyggt systemfel, jamar du? Det kan ju förklara en del...

      Radera
  2. Hm, måste erkänna att det lika ofta är husse som väcker oss här hemma. *nosrodnad*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men VA? Er husse borde ställas ut till beskådan! Vilket praktexemplar, det är nog väldigt ovanligt? I mitt hus skulle det ALDRIG hända!

      Radera