Litet nytt från mig, Lisa

Hej, det är jag, Lisa, igen! Förra gången jag hörde av mig var det nästan jul. Kallt och eländigt. Usch! I morgon är det midsommarafton. Såå mycket bättre! Här på bilden ligger jag i solen på min byrå, men annars har jag i princip flyttat ut på min altan. Där finns mycket skojigt att klättra på, och flera sköna bäddar, men framför allt är det ju bästa spanarplatsen. Ännu har jag inte lyckats nedlägga något större byte, bara små smakbitar. Till mitt förtret, men, konstigt nog, gläds matte?

Sedan sist har jag hunnit fylla sju år! Så nästa månad är det sju år sedan jag flyttade in i mitt hus. Matte var ju väldigt tveksam till att ta hand om en kattunge då, men det kan jag ärligt jama, att ingen av de tidigare katterna hade klarat av att uppfostra henne, så det var då för väl att jag kom! Efter snart sju år av idogt arbete är jag för det mesta tillfreds med resultatet, även om viss finputsning behövs då och då när hon glömmer reglerna. Om jag slänger mig ner framför hennes fötter, till exempel, får hon inte passera utan vidare. Då måste jag visa det med klor eller tänder, så att hon fattar. Absolut värsta synden är att putta ner mig när jag lagt mig tillrätta i hennes knä och har det hur mysigt som helst. Efter ett tag kan hon hävda att hon måste resa på sig, och hittar på något dumt svepskäl. Sådana tilltag tolererar jag inte! Självklart är det jag som avgör när jag gosat färdigt! Då kan hon få sig ett litet märke på armen. 

Husse är hemma ibland, och borta ibland. När han är hemma är det många olika människor som går in och ut här. I början vaktade jag dem en hel del, men nu bryr jag mig inte. Några har försökt klappa mig, men då har matte sagt åt dem att låta bli. Där är vi helt överens. Mig får bara matte och husse klappa!

Ja, så är mitt liv nu som sjuåring. På min matpåse står det seniorfoder. Men det är gott, det också. Jag äter fortfarande bara torrfoder. Blötmat förstår jag mig inte alls på, inte mjukt kattgodis heller. Hårt ska det vara! Matte brukar kasta kattgodisbitar så att jag får jaga dem, bästa leken tycker jag!

Nu önskar jag alla en skön midsommarhelg och efter den en lång och härlig sommar!

 

Det var ett tag sedan...

 

Nu är det jättelänge sedan jag visade mig här. Mitt liv har varit litet konstigt.

Min husse blev sjuk och var borta i månad efter månad. Det gick väl an, för det var rätt mysigt att vara ensam med matte. När husse kommit hem var det slut på friden. Det kommer ideligen in en massa olika människor genom min dörr! I början försökte jag jama dem tillrätta, men jag har gett upp. De är fullkomligt obildbara. Jo, en människa lyckades jag med. Jag kände genast att hon var en opålitlig typ och fräste åt henne. Själv påstod hon att hon var rädd för katter? Hur underligt är inte det?? Nu har jag inte sett henne på ett bra tag, så hon tog nog sitt förnuft till fånga?

Annars har jag som vanligt haft fullt upp med att varje dag undersöka, kontrollera och markera allt i mitt hus. Det ska aldrig råda något tvivel om vems hus och vems tillhörigheter det här är! Matte säger att jag är den mest undersökande katt hon känt, och det är jag förstås stolt över!

Matte, ja. Henne har jag fått rätt bra pli på. Men det finns fortfarande saker att jobba på. Hennes ovana att lämna mig på fel sida dörren på nätterna till exempel. Jag måste lära henne att bli klappad i ansiktet och dragen i håret när hon sover. Det är säkert bara en tidsfråga.

Överlag har jag det ändå bra, och jag brukar också berätta det varje dag för mina människor. Spinnande har jag alltid varit generös med.

Jag har mer att berätta, men det får bli en annan gång.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag er!

 

 

Helt utan förvarning

 

Jag har fått ett nytt favoritställe att koppla av på!

Men perfekt också för morgontvagningen!

Så här mitt i sommaren tänkte jag avge en liten rapport. Jag har nu bott här i nästan precis fem år, och hittills har det mesta varit sig likt. Förutom allt jag måste rätta till i början. Men med det gjort har jag varit riktigt nöjd och tillfreds.

För ett tag sen gick allt på tok. Det flyttades möbler! Utan förvarning ställdes jag inför fullbordat faktum när jag kom in efter några timmar på altanen. Det gillade jag inte! Blev väldigt bekymrad faktiskt. Men så upptäckte jag något bra också. I stället för en värdelös cykel framför mitt fönster stod där nu en riktigt användbar byrå! Och när matte lagt dit en av mina sängar fick denna del av ommöbleringen högsta betyg! Måste erkänna att byrån blivit mitt nya favoritställe att ligga på. Därmed inte jamat att man får hålla på och ändra om i mitt hus hur som helst! I princip tycker jag att möbler ska stå på samma plats hela tiden, så man vet var man har dem.

För övrigt tar jag det lugnt på dagarna, för det är mycket vaktande på altanen på nätterna. Tyvärr rätt ont om byten hittills, men en fågel har jag lyckats nedlägga. Som vanligt jublade inte matte när hon hittade den på morgonen. Hennes jaktintresse är obefintligt, så något beröm från den kanten kommer jag nog aldrig få.

Önskar er en fortsatt skön sommar!

 
 

Ni har säkert också märkt?

 

 Ni har säkert också märkt det? Det börjar bli sommar! Tänk att kunna ligga ute och sova igen, så skönt! Jag har flera sovplatser på min altan, den ena ser ni bakom mig. En stor fördel med sommaren är att det börjar bli ljust i vettig tid. Vid tre-fyra är man ju rätt pigg och utsövd, och att det är ljust då förstärker känslan av att det är dags att ta itu med dagens göromål. Tyvärr har jag stora problem med att övertyga matte om detta. Jag nästan skäms för att berätta om det här, men en morgon för inte så länge sedan kastade hon några godisbitar i hallen, och sen stängde hon dörren till sovrummet!!! Då tassade jag ut på altanen. Hon kunde gott få ligga där utan mitt sällskap. Ville hon inte bli älskvärt jamad åt, snällt klappad i ansiktet och kärleksfullt dragen i håret, så inte skulle jag krusa! 

Nu kommer jag höra av mig här bara litet då och då under sommaren. När det har hänt något jag vill berätta. Det vet jag förstås inte nu när det händer. Hoppas ni kikar in emellanåt? 

Önskar er alla riktigt sköna dagar framöver!

Om man tittar riktigt noga

 

Tycker ni det ser mörkt ut?

Jag stod en lång stund och kollade på den mörka rutan. Och vet ni vad jag upptäckte? Jag såg en katt där! Visserligen inte så tydligt, men ändå. Det var en katt som avtecknade sig där, det är jag  helt säker på! Den bara tittade tillbaka och verkade fredlig, så jag behövde inte vidta några åtgärder. Dessutom försvann den när jag hoppade ner. Åtminstone kunde jag inte se den mer.

Mörker är minsann inte bara mörker. Om man har tålamod och tittar riktigt noga, kan man få uppleva något både oväntat och spännande!

 

Hur tänkte de?

 

 Av någon konstig anledning hade människorna lagt en massa sand emellan stenplattorna? Det har tagit mig många timmars arbete att krafsa upp sanden och lägga den ovanpå i stället. Hur ska man annars kunna rulla sig i den och njuta? Nu har jag ordnat ett, inte tillräckligt, men ändå godtagbart lager av sand över hela altanen. Nu hoppas jag bara att jag får ha det i fred. Ibland har människorna väldigt egendomliga föreställningar om hur det ska se ut när det är "städat"?

Hoppas ni alla får en skön helg med mycket sol som värmer pälsen!

Det blir bara bättre

 

Nu har jag för ett bra tag sedan slutat använda min ena vintersäng. Bädden högst upp i klösträdet duger fortfarande än så länge. För några dagar sedan invigde jag en av sommarsängarna på altanen, en kartong med en filt i. Hela sängen hade blåst iväg och lagt sig litet på sniskan i ett hörn, men vad gjorde det? Tänk att den tiden äntligen är här när man kan sova ute igen! 

Restaurang Pipiga Pilfinken håller öppet ännu, till min stora belåtenhet. Husse, som står för inköpen, säger att säsongen nog inte tar slut förrän i början av juni. Jag tröttnar aldrig på att iaktta gästernas beteende. Helst skulle jag förstås vilja att någon av besökarna kände för att komma in till mig för ett närmare umgänge, men nu var det längesedan det hände. 

Tills lyckan står mig bi nästa gång kan jag njuta av ett liv som i alla fall är näst intill perfekt där ute. Gott så.

Tycker jag

 

Jag kan hitta de mest underliga föremål i mitt hus?

 

Till mitt förtret verkade den felkonstruerad, för det är totalt omöjligt att undersöka den ordentligt?! Varför har man gjort en så löjligt liten öppning? Jag försökte verkligen komma åt ordentligt, från olika vinklar, men fick ge upp till slut. Som katt är jag förstås envis, men också klok nog att inse när det inte är värt att offra mer energi på ett uppdrag. Ibland blir det därför litet halvdant utfört, men i alla fall bättre än inget. Tycker jag!

 

Men vad hjälper det?

 

Jaha, så var det dags igen...att den aldrig ger sig? Rätt som det är när jag sitter där helt lugnt och fredligt börjar den röra sig sådär fånigt, helt klart bara för att reta mig! Då spänner jag ögonen i den och befaller den att sluta, men vad hjälper det?

Men den här gången undrar jag om inte budskapet gick hem till slut? Nog borde den fått sig en rejäl tankeställare i alla fall, den försmädliga svansen?

 

Oxfilé, är det mat?

 

Matte sa att hon "skulle slå på stort" och bjuda mig på något riktigt lyxigt! Sen lade hon upp två bitar på ett fat. Jag examinerade genast den ena biten, bara för att konstatera att den hade jättekonstig konsistens. Försökte äta den, men den var oätlig?! Lade den på golvet bredvid tallriken. Förstod att den andra biten hade lika dålig smak, så den lät jag bara vara.

 Tack och lov att jag också har läcker mat med den knapriga konsistens jag vill ha! Oxfilé, kan det räknas det som mat??? Och dessutom kalla det för lyx? Sorgligt, är vad det är!

I fantasin

 

Jag letade djupt i min leksakskorg och hittade en gammal favorit, en fågel med ett långt snöre efter sig. Hur har jag kunnat glömma den så länge?

Fåglar och andra djur i alla ära, men det är snöret jag vill åt!
Den där känslan när man känner snöret mellan tänderna, och man kan dra det högt upp...

...och ännu högre!

Ibland fastnar snöret över ryggen, och det är också kul. När jag sedan springer omkring känns det som om fågeln jagar mig, där den kommer efter i sitt snöre. Naturligtvis en helt absurd tanke, men det är roligt att låtsas! I fantasin är ingenting omöjligt!

Det önskar jag dig!

 

 

 En solig och skön påsk önskar jag alla som läser min blogg!

Har ni också märkt?

 

Jag ska få upp den...!

När matte sitter vid datorn vet jag vad jag ska göra. Buffa på henne, nafsa henne på händerna och krafsa på skärmen. Det är bara att hålla på tills hon öppnar...LÅDAN! Den med allt godiset i. Där ligger burkar med det rätt tråkiga tandgodiset. Och så finns provpåsar med riktigt godis. Vilken katt som helst vill förstås ha just det! 

Här har jag lyckats fiska upp en påse ur lådan, för vidare bearbetning i mer lagom arbetshöjd, och utan besvärande kanter. Dessvärre verkar de ha satt in nån slags lås på påsen, för hur jag än kastade runt den och försökte ta mig in från olika vinklar måste jag erkänna att jag misslyckades? Det bär mig emot att inte klara av det jag vill. Och har ni också märkt hur oerhört tvättsugen man blir när det händer??

 

Jag låter mig luras

 

 Så var det dags för fågelskådning igen. Det kan gå långa tider när jag är fullt nöjd med att beskåda alla gästerna på restaurang Pipiga Pilfinken. Tyvärr ligger restaurangen, enligt min mening, ett antal tasslängder för långt bort. Alldeles för sällan är det någon gäst som kommer för att besöka mig? Så visst är det trevligt att för omväxlings skull ha godbitarna såhär inom räckhåll. 

Men jag har förstått att det är något lurt med det hela? Och jag får mina farhågor besannade varje gång jag försöker lägga tassen på någon av dem! Efter några försök brukar jag tröttna. Det går litet min ära förnär att utsättas för detta bedrägeriförsök. Även om det faktiskt är kul att titta på alla som landar och lyfter där. Så jag låter mig luras. Åtminstone en liten stund.

Morötter saknas

 

 Jag vet inte vad jag ska tro om detta? Jag skulle så gärna vilja hoppa upp och nosa på det där vita, men jag tvekar? Min instinkt säger mig att det inte är lämpligt att sätta ner tassarna på tyget där framför mig. Och att ta ett skutt direkt över till det där mystiska vita känns aningen riskabelt. Ibland måste man ta vissa risker, men en klok katt förstår när man ska avstå. Chansen till belöning måste överstiga den fara man utsätter sig för.

Så efter moget övervägande beslutar jag mig för att lägga ner den här undersökningen, i brist på morötter.

Det hoppas jag

 

För det mesta ligger det en massa papper i den här påsen. Men litet då och då blir den så här underbart alldeles tom! Visst är det något magiskt med tomma påsar? Och kartonger också, för den delen. Alla instinkter går upp på högvarv när man sitter där och spanar, eller hur?

Idag kom det en jättepåse med den godaste mat jag smakat, hittills. För några veckor sedan fick jag en provpåse. Jag trodde det var godis, så smaskigt var det. Nu är matte litet orolig för att jag ska äta för mycket? Så här har noga vägts vad jag ska få varje dag. Husse hade jag nog kunnat linda runt min ena tass, och fått till litet råge på portionerna, men han bor just nu på ett sjukhus, och matte är stenhård när det gäller sånt här. Att jama bevekande har tyvärr ingen som helst effekt på henne. Hoppas husse kommer hem snart så jag slipper svälta ihjäl.

Förstås!

 

Det här är den allra första bilden som matte tog på mig. Då hade de precis hämtat mig i huset jag då bodde i, tillsammans med människorna som hittade mig när jag satt i motorutrymmet i deras bil. Efter ett tag fick jag följa med ända nerifrån södra Spanien till deras hus här. Fast då slapp jag åka bredvid motorn. På den tiden tyckte jag om att åka bil. Det gör jag inte längre! När den här bilden togs hade vi precis kommit hem, och parkerat utanför mitt hus. Då var jag fortfarande en liten unge med mjölktänder kvar. Det var längesedan de försvann. För vet ni vad? 

Häromdagen fyllde jag 5 år!!! Det är rätt skönt att vara i min ålder. Även om jag inte kan gå på dörrarna som förr, så kan jag göra allt som jag verkligen vill. Klättra på stolpen upp i taket, till exempel. Och min pedagogiska talang när det gäller människouppfostran har under åren utvecklats och varit framgångsrik. Matte och husse är nästan helt godkända. 

Ja, nog har mycket hänt sen det här kortet togs. Men det kan jag jama, redan då hade jag helt klart för mig vilka regler som skulle gälla i framtiden. För matte, husse och den katten som bodde här då. Och så har det blivit. Förstås.

 

Jag gjorde ett fynd

 

 

Hur många gånger har jag undersökt soppåsen utan att hitta något av värde? Minst sjuhundra, tror jag? Men härom dagen blev det bingo! Jag upptäckte en liten, vit tåt som stack upp ur den nästan fulla påsen. Hm, intressant, måste undersökas närmare, tänkte jag! Så jag drog och drog och drog, och till slut hade jag fiskat upp en lååång vit orm!

Vilket byte, alltså! Jag blev helt överlycklig, och glömde totalt bort Katten Katt. Han fick ligga vid dörren och vänta. Nu hade jag fullt upp att ta en dust med ormen.  Fast innan den slutgiltiga striden tog jag med den på en rundtur i huset.

Efter det var det dags att göra upp på allvar. Det tog en stund, för det var en väldigt bångstyrig orm. Till slut låg den där, alldeles utmattad och slak. Uppdraget slutfört. Hade gärna fortsatt litet senare, men på nåt konstigt sätt försvann den? Lyckligtvis är Katten Katt kvar. Det är skönt att ha en pålitlig vän!

 

Musiköra?

 

 

Visst passar jag fint in i samlingen här? Rätt ofta hoppar jag upp hit för att filosofera en stund. Ibland spelar jag på tavlorna. Bästa musiken får jag inne i torkskåpet, eller kanske jag ska jama det som låter högst, för ljudet från tavlorna här är mest bara vackert. Inte så högt, utan mycket ljust och melodiskt. Jag har också upptäckt att datorskärmar och teven genererar fina toner. 

Men kan ni tro, när jag försöker skapa melodier där får matte för sig att hon ska uppfostra mig??! Så fort jag sätter upp tassen på skärmen är hon där och låter otrevlig och tar ner den igen! Naturligtvis är det inget jag bryr mig om, inte ett dugg. Det blir ett antal försök till innan jag tröttnar på henne och hoppar ner. Inte för att jag ger mig, förstås, men det finns viktigare saker att uträtta.

Synd att mina människor är totalt omusikaliska.

Man kan aldrig slappna av

 

 

 

Ni ser väl hur koncentrerad jag är? Matte står bredvid mig. Vi räknar fåglar. Det var en sån helg igen. Vi hade rekordmånga koltrastar, tolv stycken. Jag bryr mig inte om vilka sorters fåglar det är, men det är förstås mer underhållande ju fler de är! Just koltrastarna är mästare på att få mig frustrerad. De flyger nämligen gärna upp och sätter sig på taket ovanför altanen, och det är ju alldeles ovanför mitt huvud där jag sitter. Då klapprar jag med käkarna och jamar hotfullt, men vad hjälper det? De sitter tyvärr alldeles för säkert!

När vi räknat fåglar en stund satte sig matte ner där framför fönstret. Det tyckte jag var konstigt?? Brukar hon aldrig göra? Människor, särskilt mattar, ska uppföra sig som vanligt! Alltså måste jag än en gång tillrättavisa henne. Rev henne på ryggen tills hon förstod att hon gjort fel, och därför reste sig igen. 

Ibland tror jag att min människouppfostran är slutförd, men det är bara att inse. Man kan aldrig slappna av helt!